Lustgården 2012
Årets tema var Viburnum, olvon, och Henrik Sjöman redogör ingående för det växtsläktet. Han skriver:
Få släkten kan matcha olvonen i popularitet och variation och dess värde i park- och trädgårdssammanhang kan knappast överskattas. Släktet består av städsegröna och lövfällande arter. Växtsättet varierar mellan låga kompakta buskar på någon decimeters höjd till flera meter höga, vidlyftiga buskträd. Endast en art, skogsolvonet (Viburnum opulus), är inhemsk.
Viburnum tillhörde tidigare Caprifoliaceae tillsammans med släkten som Abelia, Diervilla, Lonicera och Weigela. Idag hör olvonsläktet till Adoxaceae.
Det exakta antalet arter inom släktet varierar stort beroende på vilken taxonomisk bearbetning man väljer att följa. En av de senare sammanställningarna, Kenyon (2001) beskriver omkring 250 arter från kalltempererade- och subtropiska klimat. Omkring 20 arter har sin hemvist i Nordamerika, 60 i Syd- och Centralamerika, fyra i Europa och 30 i Nordafrika, medan resterande (närmare hälften) har sitt ursprung i Asien (Dirr, 2007).
Beroende på dess stora variation är det en utmaning att försöka beskriva hur man enklast identifierar olvon. Växtsättet kan variera från små kompakta buskar som hos V. davidii,
till större buskträd som kan bli över fem meter höga som V. prunifolium. Det finns lövfällande arter med fantastiska höstfärger som V. furcatum, och städsegröna arter som V. rhytidophyllum. Blomningen är vanligtvis vit men även rosa typer finns samt nyanser däremellan. Fruktsättningen kan variera från vackert orangeröda till gula, svarta, blå och purpurfärgade frukter.
Det finns även en ingående redogörelse för hur det gick till när den stora eken på Oxenstiernsgatan utanför TV-huset i Stockholm fälldes hösten 2011. Eva Hernbäck, som bevakat trädfrågor och skrivit om trädgårdar i DN under många år och arboristen Daniel Daggfeldt berättar om händelserna på Gärdet.
Några veckor i november 2011 stod striden om den stora eken som växte utanför TV-huset på Gärdet i Stockholm Enligt arborister och andra trädspecialister var det inte nödvändigt att fälla trädet. Undersökningar som gjordes med ljudimpulstomografi visade att trädet fortfarande levde väl och hade lång tid kvar innan grenar skulle börja fallfotgängare. Trafikkontoret i Stockholm hade dock fattat sitt beslut och inga protester hjälpte. Daniel Daggfeldt, som är arborist , skriver här att fällningen borde ha stoppats bl.a. av den anledningen att trädet representerade ett stort känslomässigt kapital.
Ekar blir enligt uppgift lätt 900 år gamla. De 300 första växer de, de 300 nästa lever de i full kraft och de 300 sista åren används för en långsam död. Denna ek varomkring 600 år.
Grönsöö slotts trädgård och park har under många år genomgått en restaurering. Förre länsantikvarien vid Länsstyrelsen i Uppsala beskriver i en artikel hur samarbetet mellan myndigheten och ägaren utvecklades under arbetets gång.
Den tidigare länsantikvarie vid Länsstyrelsen i Uppsala, Karl Johan Eklund behandlar i denna uppsats den problematik som kan uppstå mellan ägare till kulturhistoriskt intressanta parker och myndigheter. Samspelet dem emellan måste präglas av ömsesidig förståelse och respekt. I fallet Grönsöö-projektet menar Karl Johan Eklund att ett sådant förhållande växte fram allteftersom projektet fortgick. Detta till båtnad både för Grönsöös förvaltare och de inblandade tjänstemännen.
En lång artikel i serien Märkesträd i Sverige behandlar bokträdet och dess utbredning i landet. Ett stort antal träd har mätts och värderats och många tabeller visar aktuella data. Det är Lars Lagerstedt som även i år genomfört detta stora arbete. Klaus Stritzke, trädgårdsarkitekt, har skrivit en artikel om lövträd planterade i knippen.
Den som sysslar med kulturminnesvård ställs ideligen inför frågor som saknar svar. Oftast rör det sig om ett enkelt yrkeskunnande, som under en viss tid var så självklart att det inte behövde beskrivas. Även vid utförande av enskilda anläggningsdelar eller vid andra förfaranden som avvek från gällande normer saknas ofta beskrivande dokument. I denna artikel beskriver Klaus Stritzke om ytterligare en sådan företeelsen det att man under vissa perioder planterat lövträd i knippen. Detta bl.a. för att skapa ett mer sammanhållet trädsamling. Efter undersökning har författaren hittat några bokträd i Sverige som planterats på detta sätt.
Det finns även en artikel om ett antal lövtäds vandringar norrut samt naturligtvis redogörelser för resor arrangerade av föreningen, bl a till Japan och Georgien.
